Jag tycker inte om fruntimmer. Dom uppskattar mig inte så mycket som jag tycker jag är värd.

Fruntimmer

Snälla gossar kysser inga vackra flickor

Jag har aldrig brytt mig om könsrollsdebatten. Jag tycker och jag har alltid tyckt att man skall vara snäll. Särskilt skall man vara snäll mot flickor. Och jag tycker att flickor skall vara snälla. Särskilt skall dom vara snälla mot mig. Även om det inte är någon särskilt framgångsrik strategi; när man frågar om dom vill träffa en igen så klappar dom en på huvudet och råkar vara upptagna. Till och med feminister föraktar snälla män: "De är gulliga men dem vill man inte ligga med".
Svärmorsdrömmar är det bara svärmödrar som drömmer om.

Jag är inte den typen som kvinnor attraheras av. Jag är inte särskilt stor. Jag var inte bra i gymnastik; i fotboll blev jag alltid vald sist. När jag ser på gamla bilder så tycker jag att jag såg bra ut när jag var ung; det hjälpte inte. Jag var aldrig sån att jag höll mig framme; möjligen var jag lite av en pajas. Dessutom så har jag alltid haft nersatt hörsel. Det har blivit värre med åren men när jag var ung märktes det kanske främst indirekt, på min röst som är svag, pressad och tonlös; inte någon röst som attraherar kvinnor. Jag har många saker att skylla på.
Jag tror inte att dom tycker illa om mig. Dom verkar snarare tycka att jag är snäll men tråkig. Om dom alls skiljer på begreppen.

Jag kan förstå att dom tycker det är obehagligt att be en dra åt helvete och att de därför kommer med undanflykter. När hon, låt oss kalla henne Inga, först ber en lova ringa och sen i alla fall varenda gång kommer med att Nä, jag är upptagen så har jag svårt att uppfatta humorn i det hela. Jag kräver inte att hon ställer upp varenda gång jag frågar. Första gången hon är upptagen är det väl inte så mycket att säga om. Sånt händer. Andra gången börjar man fundera.
Jag vill inte träffa någon som inte vill träffa mig. Jag tror att hon, om hon hade varit det minsta intresserad, hade kunnat ta sig en kväll ledigt. En enda kväll på över en månad. Till slut är det lika bra att ge upp. Så jag tröttnade och sa till mig själv att om hon är upptagen den här gången också så är det sista gången jag ringer, jag var ganska sur. Naturligtvis var hon upptagen. Sen frågade hon vad jag tyckte om nånting, jag kommer inte ihåg vad, men jag var inte på humör för småprat. Så jag sa Jag vet inte. Sen sa jag Hej då, och la på luren.
Jag har funderat lite på vad jag skulle säga om Inga läste det här, kände igen sig och tog kontakt: Och nu har du äntligen fått tid att träffa mig? Eller kanske inte. Det ger i alla fall en viss tillfredställelse att fundera ut små spydigheter.
Om hon sa att nästa gång så hade hon inte varit upptagen: Det verkar som nån sorts system du har. Varje gång jag ringer så är du upptagen. Varje gång jag inte ringer så är du inte upptagen.

Jag anser mig inte orätt behandlad när dom inte vill träffa mig. Jag är inte särskilt spännande. Om de föredrar den mera aggresiva typen så är det tråkigt för mig men deras fulla rätt; bortsett från Inga så har inga behandlat mig orätt. De flesta rock- och hiphop-artister har aggression som gimmick och dom har inga svårigheter att skaffa fruntimmer. Även om kvinnor är olika så är det naturligt att de attraheras. Att män går och ser på sånt, att de dras till män som har som affärside att imponera på andra är svårare att förstå; personligen är för mycket man för att tycka om folk som försöker stirra ner mig.
Kvinnor undviker inte våldsamma män. De skriver kärleksbrev till fångar. Till grova våldsbrottslingar, till och med till barnmördare. Fast det kan väl vara synd om dom också, fångarna. Även om det ibland är svårt att känna så.
Kvinnor stannar kvar hos män som behandlar dem illa. De lämnar dem och återvänder. Inte all kvinnor dras till män som behandlar dem illa men så länge det finns kvinnor som dras till dem kommer de att finnas: män behandlar kvinnor illa för att det lönar sig. Så länge det finns kvinnor som uppmuntrar dåligt beteende är det meningslöst att be männen ändra sig. Och även kvinnor som inte vill bli illa behandlade kommer att bli offer.

Ett dåligt skämt

Ibland kan man ta saker löjligt hårt. Som när man misslyckas med ett skämt.
En vän fräste till om att jag inte var rolig. Jag kommer inte ihåg vad jag sagt men han hade rätt, det var inte särskilt roligt; det var säkert nåt tillgjort, nån väldigt långsökt association. (Är det definitionen av en vits: en långsökt association?) Av någon orsak tog jag det väldigt hårt. Jag talade knappt på flera dagar; jag har fortfarande svårt att ta kontakt med folk. Det vete fan om det inte var nån sorts traumatisk händelse.
Innan hade jag pratat på som om det var något helt naturligt. Jag hade gott om vänner. Efteråt har det alltid legat i bakhuvudet: är jag rolig eller är jag tillgjord? När jag inte försöker vara rolig så känns det som om jag bara säger plattityder. Så jag har väl delvis mig själv att skylla. Jag kommer inte på något bra att säga och så jag blir osäker på dom. Håller jag på att tråka ihjäl dom? Och så springer jag och gömmer mig.
Ibland kommer jag på vad jag borde ha sagt, men femton minuter för sent. Ibland kommer jag på något, jag tänker att om hon säger si så kan jag säga så. Men det gör hon aldrig. Vilket jag tycker är ovänligt av henne. Det är inte så att jag är rädd att ta kontakt. Det kan inte gå värre än åt helvete. Det verkar i alla fall ganska meningslöst när jag vet att jag inte kommer att kunna roa henne.

Ibland låter det som om lösningen på alla problem skulle vara att älska sig själv.
Det ligger kanske nära till hands att föreslå psykiatrisk behandling. Personligen ställer jag mig ganska tveksam till sådana metoder. Efter vad jag förstått går psykiatrisk behandling till så att man sitter och klagar över att ingen förstår en medan någon vis person sitter och försöker se förstående ut. Bland mer eller mindre meningslösa hobbyverksamheter tycker jag att det verkar vara en av de meningslösare. Gruppterapi verkar nästan ändå värre, då måste man själv vara förstående när andra klagar. Om jag vill klaga så skriver jag en blog. Fast en gång gick jag till nån. Hon tyckte att jag borde rycka upp mig. Det kanske ligger något i det. Fast innerst inne är jag en glad skit; det är kanske tur, annars hade jag kanske varit mer deppad.
Kärlek är längtan efter att vara tillsammans; jag har ingen längtan efter att vara tillsammans med mig, jag är alldeles för lik mig själv för att det skall vara intressant, jag vill inte älska mig själv. Jag vill vara tillsammans med någon annan. Älska sig själv, det låter mer som nåt man gör i brist på bättre. Jag vill känna att jag är nära henne, jag vill hålla handen, jag förmodar att det är roligt att knulla.

Jag vill tala om för henne hur vacker hon är. För utseendet är viktigt.
Jag var helt oförberedd när det hände. Mina vänner var pojkar. Jag visste att det fanns flickor men jag visste inte varför och jag brydde mig inte. Så började jag i en ny skola när jag var tio år. När jag första gången gick in i klassrummet så satt det en flicka där och pratade med en annan. Jag vet inte hur många som tror på kärlek vid första ögonkastet men det är något väldigt verkligt.
Det är många år sen jag såg henne sist. Ibland har det gått veckor, kanske månade, utan att jag tänkt på henne. Nu har det blivit mera ofta igen. Jag har inte någon särskilt bra minnesbild av hur hon såg ut. Kanske är det mer att jag minns vad jag kände för henne än att jag minns henne. Ändå, jag skulle ta henne om jag fick, direkt, obesiktigad. Jag minns henne fortfarande som den vackraste kvinna jag sett.

När jag gick på universitetet var jag på ett party och träffade en flicka som frågade mig vad hon skulle göra, hon hade varit förkyld i flera månader. Jag har ingen medicinsk utbildning så jag kunde inte göra mer än säga till henne att gå till läkare. Sedan tillade jag att om jag känt henne bättre så hade jag lagt henne över knäna för att hon inte tog bättre hand om sig själv. Hon log lite grann och tittade på mig som om jag borde fortsätta. Först tyckte jag att det var hennes tur att säga någon, sen kunde jag inte komma på något bra att säga. Även om det är lite sent, är det någon som har ett förslag? Sen blev det en pinsam tystnad och så sprang jag och gömde mig. Ibland tycker jag att jag är smart. Ibland tvivlar jag starkt. Jag hade absolut inte haft något emot att känna henne bättre.

Det är löjligt att påstå att män har svårt att hantera svenska kvinnor för att kvinnorna har blivit mer vana att ta för sig. Åtminstone är det inte min erfarenhet; min erfarenhet är att de står där och förväntar sig att jag skall underhålla dem.

Ibland kan jag kanske vara lite spydig. Det kan vara roligt att retas lite. Ändå tycker jag att jag är ganska snäll. Jag tycker om barn. Jag har inga egna men jag har gett flaskan till syskonbarn; det var en underbar känsla att hålla ett sånt där litet knyte och att höra dom där små lustiga smaskande ljuden. Barn, det är nånting man skall beskydda och trösta och uppmuntra. Till en femåring som gjort något skulle jag mycket väl kunna tänka mig att säga Vad du är duktig som kan göra så där. Jag skulle aldrig kunna göra som föreningen Kvinnor Kan och säga så till en vuxen kvinna. Det vore både uppblåst och nedlåtande.

Jag sexuella fantasier. Ibland fantiserar jag om kvinnor som tvingas på olika sätt, obestämda kvinnor utan ansikte. När jag läser om verkliga övergrepp tycker jag aldrig att det är annat än vidrigt. När jag fantiserar om verkliga kvinnor är situationen mera obestämt romantisk.

Så man får väl gå där hemma och nynna på Mjölnarens Irene. Den där med att "Flickehjärtan är ingenting att lita uppå". Inte för att det är någon som lovat mig något men om jag vill vara orättvis så är jag orättvis.

© Anders Floderus